Steven Seagal & Thunderbox 29/01/2007

Steven Seagal älskar tydligen Danmark, och den 29:e januari är det dags för ett besök igen, men denna gång i Fredrikshamn! Biljetten går på 240dkr, färjan till och från Fredrikshamn (från Göteborg) på typ 150kr. Count me in mr Steven Seagal! I'll be there!

www.billetnet.dk
www.stenaline.se

Breaking News

Fulltime Killer innehöll kanske inte hisnande actionscener i Tsui Hark-anda, men var fortfarande snygg och sjukt välgjord med underhållande och härligt maxad story. I Breaking News tappar regissören Johnny To ner på det roliga genom att försöka lämna en kommentar om dagens informationssamhälle och medias makt och politiska inverkan, och det är synd: resultatet blir nämligen lika ointressant som ambitionen.

Handlingen kretsar kring polisens kamp om att vinna tillbaka allmänhetens respekt efter att media dokumenterat hur ett kriminellt gäng utmanövrerar polisen på öppen gata. Detta ska ske genom att gripa de skyldiga i live-sänd tv. Så, mellan actionscenerna som utspelar sig i trappor och korridorer i ett höghus matas vi med polisens planering av sin vinklade tv-sändning, och de kriminellas försök att slå tillbaka genom att ge allmänheten sin bild över Internet.

Action som är genren där skorrande ambitioner ofta är lätt att bortse från, gör här ett undantag på den punkten. Eftersom Tos action är mer ren och stilfull än häpnadsväckande drar den tråkiga höghusmiljön och filmens allmänna återhållsamhet i actionväg ner de höga förväntningar den millimeterplanerade actionpackade sjuminuterstagning till introscen planterade, och gör filmens småosiga lökighet svår att blunda för. Det blir helt enkelt för lite av det goda, bortsett från introcenen som är värd att dö för. Långa snygga tagningar alltså, finns det något bättre?

Steven Seagal & Thunderbox 10/06/2006

För oss som inte lyckades få tag i biljetter till hans båda spelningar i Köpenhamn i höstas!

Universal Soldiers: The Return

Uppföljaren till Van Dammes största film engagerade vår actionhjälte som här ser ovanligt pigg ut och redo på att göra storskalig come back. Någon succé blev det dock inte av Universal Soldiers: The Return som lämnat både Dolph Lundgren och originalets klassiskt naiva Van Damme bakom sig men istället bjuder på en charmig men tråkigt skärpt Jean Claude som inte gör mycket annat än att vara cool i standardiserad Muscles from Brussel-bemärkelse. Istället för den vackra ”finna sig själv”-storyn vi njöt av i föregångaren kör man här fullhjärtat på en korkad Terminator rip off till handling, som trots att den nästan enbart utspelar sig på världens tråkigaste basanläggning hastigt trissas upp till domedagsproportioner ala Terminator 2. Slutet ska dock ha eloge för att vara bland det tuffaste jag någonsin sett i en actionfilm: Efter bara 76 minuter istället för de sedvanliga 90 spränger Van Damme basanläggningen och därmed domedagshotet, slänger sig upp, kramar om sin dotter och filmens heta brud, och sedan ”the end”. Inga kollegors klapp på axeln, inget utdraget hångel, inget ”vad hände sen?”-moment, och ingen som helst känsla för att problemet verkligen är utrett (de universella soldaterna har nämligen visat sig tåla precis vad som helst tidigare under filmen), bara en igensmälld dörr rakt i ansiktet på oss tittare. Aldrig har en Van Damme-film varit så fri från pretentioner som Universal Soldiers: The Return, och jag gillar det. Åtminstone för den här gången.

Jean-Claude Van Damme Collection (1985-2004)

Van Damme gets a boner!

Namn!

En actionhjälte behöver inte bara tuffa sparkar och en oförätt att hämnas, han behöver även ett coolt namn. Medan Chuck Norris har extremt tråkiga alias i stil med "John Walker" heter Van Damme och Seagal ibland rent fantastiska saker. Van Damme håller en högre standard överlag, mycket på grund av att han oftast har fina fransklingande namn som alltid känns en smula originella. Seagal faller ibland i Norrisfällan och tar tråkiga standardnamn som "Travis Hunter" i den för all del utmärkta Into the Sun, men han når också då och då upp i sådana höjder att han faktiskt slår Van Dammes bästa namn på fingrarna.

Här följer en lista på de sju bästa namnen, från sista till första plats:

7. Lyon Gautlier (Lionheart, Van Damme). Väldigt elegant namn som Van Damme borde ha använt i modeactionfilmen Knock-off istället för den tråkiga AWOL/Lionheart.

6. Edward 'The Torch' Garrotte (Replicant, Van Damme). Ett namn som för tankarna till just den sortens galning som "facklan" är. En av Van Dammes mest minnesvärda roller, och ett kanske inte subtilt så i alla fall konsekvent namn.

5. Chris Cody (Submerged, Seagal). Jag erkänner att jag inte sett denna film, men namnet Chris Cody är så himla perfekt att uttala och ger känslan av såväl stenhård attityd som ett ledigt och självklart sätt.

4. Chance Boudreaux (Hard Target, Van Damme). Precis som Chris Cody ett förbannat elegant namn som utstrålar såväl styrka som elegans, något som dess bärare sällan lyckats med.

3. Casey Ryback (Under belägring 1&2, Seagal). Seagals paradroll och ett av de mäktigaste och manligaste namnen som någonsin satts på en huvudrollsinnehavare.

2. Frank Dux (Bloodsport, Van Damme). Ett otroligt fint namn som blir ännu bättre när man vet att det är från en verklig person, närmare bestämt en kampsportsexpert och superspion (allt enligt honom själv). Den riktiga Frank Dux har varit generös nog att låta några delar av sitt väldigt spännande liv ligga som grund till Van Dammes snarlika turneringsfilmer Bloodsport och The Quest. Van Damme och Frank Dux var vänner tills det skar sig vid inspelningen av The Quest.

1. Orin Boyd (Exit Wounds, Seagal). Detta namn är så märkligt och vackert att det till slut knep förstaplatsen. Namnet låter som en sjukdom eller något ur en fantasyberättelse. Sorgligt nog är Orin Boyd den mesigaste och mest förvirrade av alla karaktärer jag sett Seagal spela.

Kort och blandat

Fearless

Jet Li spelar huvudrollen i en av de mest tillfredställande actionfilmer jag har sett. Föreställ dig action ala Hero blandas med brutaliteten i Ong Bak, så har du Fearless framför dig. Precis vad jag drömt om! Jag är trött på alla tröjärmar och handflator som oskyldigt snärtar mot varandra, utan vill höra ljudet av knytnävslag knaka mot kindben, armar och ben som bryts och blod som stänks mot väggar. Fearless kan vara den första kinesiska film jag sett där jag inte har använt "mute" för att istället låta en Seagal-film ljuda i bakgrunden. Att filmen sedan helhetsmässigt absolut inte är någon ny Hero gör ingenting. Den banala storyn exempelvis, är ju fortfarande väldigt underhållande.

Fearless.2006.DVDRip.XviD-SweSub

Today You Die

Seagal spelar en modern Robin Hood med synsk fru! Tillsammans med sin ghetto-sidekick drar han, med grabbig jargong och väldigt improvisatorisk tappning, motsatsen till kvicka skämt om sina blivande och gångna mordoffer.

Seagal: "He walks kinda funny, you think he did some prison time?"
Ghetto Sidekick: "Maybe, might be they outlaw homos"
Seagal: "Cause it seems to me like, you know, the way he's walking, that uh, he might have been what we call the pond, or somebodys bitch..."

Annars kretsar storyn kring korrumperade poliser som vill åt Seagals stöldgods, som Seagal helst av allt bara vill skänka till ett barnsjukhus i konkurs.

Seagal-statistik:

Mord: 14
Misshandel: 13
Utpetade ögon: 0

Today.You.Die.2005.UNREAL.CUSTOM.SWESUB.DVDR-TKOU

Fighter in the Wind

Sydkoreanernas svar på Musashi. En loser vill bli starkare och tränar sig därför starkare. Sedan utmanar han alla kampsportskolor i Japan utan att förlora en match, mycket på grund av den klassiskt Östasiatiska odödligheten, som alltjämt byggs på viljestyrka. Bitvis rätt snygg, men shit vad trött jag är på alla regissörer som osäkert använder sig av det enkla och tråkiga receptet "snabbspola och hacka upp" som den ruskigt överskattade Equilibrium gjorde till sitt i och med sin extrema utformning: Christian Bale lärde sig scenernas koreografi, men utförde den i yoga-hastighet för att lyckas hålla poserna snyggt, varefter regissören tiodubblade hastigheten och klippte actionscenerna hackigt för att hans billiga trick inte skulle bli övertydligt. Riktigt så illa är det inte här, men visst används det allt för ofta och förstör vissa scener som annars hade kunnat vara riktigt fina. Annars en helt ok väldigt underhållande film!

10.12.04.Fighter.in.The.Wind.2004.DVDRip.XviD-GaMo

Belly of the Beast

* Titeln anspelar på Seagals mage som är i hans vanliga 2000-tal skick: sådär stor och rund att han väljer att sova med bylsiga kläder på.
* Seagal spelar som vanligt en förbannad far vars dotter är kidnappad, och som tänker rädda dagen genom att röja undan allt och alla som står i hans väg.
* Vi får vittna en scen där Seagal kanske har sex! En kvinna med åtminstone bar överkropp sitter ovanpo vår best som ligger på rygg i sängen, givetvis med jackan på, men, har han dragit ned byxorna? Kvinnan ser iaf ut att rida lite upp och ned. Chansen är visserligen stor att det bara är tänkt att handla om torrjuck, men jag vill gärna hoppas på det motsatta. Min första Seagal-sexscen isf!
* Regissören är kines, och filmen är därmed den första och enda Seagal-film jag har sett med skaplig action. Hurra!

Belly Of The Beast 2003 CUSTOM DVDRip SVCD SWESub-S@C

Black Mask 2

Tsui Harks kanske mest flippade film hittills, vars manus passar honom perfekt. Black Mask, nu spelad av någon annan än Jet LI, slåss mot muterade wreslers som planerar på att mutera hela Hong Kongs befolkning till olika människodjur. Småkul film vars action är långt ifrån lika upphetsande som Harks bättre verk. Mitt största klagomål landar dock på den uteblivna wresling-känslan i actionscenerna, som man givetvis förväntar sig. Åtminstone lite mild inspiration ala Blade 2 hade de väl kunnat få med?

Inferno

Van Dammes tolkning av Kurosawas Yojimbo. Givetvis otroligt dåligt, men ack så charmig vår Jean Claude är. Här finns de klassiska ass shotsen med, här charmar han filmens tjej genom att vara "gullig" och här har han regelrättiga sidekicks. Och så många bekanta ansikten! Beecher från Oz spelar äcklig mc-knutte, Danny Trejo spelar indianen Johnny Sixtoes som maserar Van Dammes fötter (!), Jaime Pressly från My Name is Earl spelar ungefär samma white trash-roll som i My Name is Earl, fast är mycket yngre och saknar silikonbröst, och Mr Miyagi spelar Van Dammes dementa och sadistiska side kick tillsammans med en typ 120-årig Leprechaun-man. Inferno är alltså ett måste för alla Van Damme fans!

The Order

Van Dammes förträffliga beskrivning av The Order:

- It's about a father I lost.
- It's about a group of people who want to keep on going to war.
- It's about a love affair between a jewish woman and a guy who's completely less mature.
- It's about a man also who love that woman before, who lost her because of the circumstances of life.

Jean Claude spelar Rudy Calmeyer, en spexig artefakttjuv/smugglare vars far kidnappas av en fanatisk religiös grupp (the Order) i Israel. Rudy beger sig direkt dit för att rädda sin far, men möter motstånd, inte bara från den religiösa gruppen, utan även från korrumperade poliser (surprise!).

- The movie has everything. It has action, drama, fatherhood [den viktigaste ingrediensen i en film!] and a good story.

Stora frågetecken hör ju till Van Dammes filmer, och här blir jag mest ställd av filmens introduktion, där filmmakarna har använt sig av ett oförståeligt grepp. Van Damme spelar the Orders grundare och profet utan att senare i filmen ha någon släktmässig koppling till sekten. Jävligt märkligt och störigt, eftersom jag en bit in i filmen, då det stod klart för mig att hans karaktär Rudy Calmeyer inte skulle spela en nutida profet, började hoppas på att en dubbelgångare till honom skulle göra det. Vilken besvikelse!

- Every Van Damme picture is like: "Van Damme... The Muscles from Brussels". I've had enought, I wanna be more myself.

Att Van Damme spelar en avslappnad skojfrisk roll ("more myself"), som skämtar och flörtar järnet med filmens alla kvinnor ("I just wanna have fun dad" - Rudy Calmeyer förklarar sig när han förstört sin fars föreläsning genom att trakassera en kvinnlig elev) känns befriande efter alla hans mörka hämndinsatser nu under 2000-talet. Och denna roll, som påminner mycket om de han spelade i Knock Off och Double Impact är en av de jag uppskattar mest av de fyra roller vi sett honom i (varav de andra är: extremt naiv (replicant, universal soldiers, awol), extremt torr och tråkig (no where to run, death warrant, the hard corps), och extremt mörk hämnare(wake of death, in hell)). Tråkigt nog är inte The Order lika fantastisk som Double Impact eller Knock Off, främst eftersom den saknar både den klassiska dubbelgångar ingrediensen och Tsui Harks regi, men är ändå i Van Damme-mått mätt en helt klart godkänd film. Helst efter andra sena traumatiska Van Damme-upplevelser som Terror Train och The Hard Corps.

Ps. The Order är den fjärde Van Damme-film jag sett där Van Damme röjer undan sin motståndare genom att sparka upp honom mot ett vasst föremål. Spetsning är verkligen the shit! I övrigt är filmens action ingenting att tala om, precis som vanligt när kineser inte stått för regin. Ds.

Finaste Van Damme

Åh, jag hittade det här gamla gif-undret igen och kände att den hör hemma här på bloggen. Det är ju trots allt min absoluta favoritscen med Van Damme.

Shadow Man

Steven Seagal spelar Jack Frost, en före detta någonting som tidigare jobbat för den amerikanska underrättelsetjänsten. Hans svärfar drar in honom i problemsom innebär att han får sin dotter kidnappad och en massa människor på halsen. Detta rör inte Jack Frost nämnvärt som i sin trötthet och irritation börjar misshandla, tortera och mörda människor runt omkring sig.

Precis som i alla sena Seagal-filmer kör världens brutalaste actionhjälte hårdare än någonsin på sitt slentrianskådespeleri, som innebär att han alltjämt viskar sluddrande och spelar allmänt trött, oengagerad och dryg. På senare år kör han även stenhårt på sin fetma som i hans 2006-produktioner nått lustiga proportioner. Shadow Mans producenter har uppenbarligen tvivlar på att publiken ska acceptera dagens gourmand-Seagal och beordrat sminkörerna att med hjälp av mörk rouge försöka sminka fram hans tidigare karakteristiska ansiktsdrag (framhäva kindben och ögonglober bl.a.) samtidigt som hans allmäna fetma döljs genom att i så många scener som möjligt placera honom ihopsjunken i dunkel belysning. Resultatet är otroligt: en fet märklig sminkad Seagal sitter ihopsjunken i mörker och sluddrar ut krystade drygheter, för att då och då masa sig upp för att gå på mass murder rampage.

Shadow Man är inte en bra film, ingen ny Under Belägring 2. Shadow Man är ganska dålig men ändå högst sevärd i och med att Seagal använder sig av Dim Mak (samma teknik som Van Damme gjorde känd när han porträtterade Frank Dux i klassikern Bloodsport), skjuter sönder helikopterpropellrar med pistol och - precis som i så många filmer tidigare - petar ut ett par ögon.

Här nedan följer lite Seagal-statistik från Shadow Man.

Misshandel: 22 personer
Mord: 23 personer
Utpetade ögon: 2st

Shadow.Man.2006.DVDRip.XviD-CH.W.D.F

A Force of One

Chuck Norris "A Force of One" förvånade och var ganska bra, om än en ytterst kluven produktion. Regissören ville nog inget annat än att filma sin schyssta polisrulle, men tvingades av producenten att skriva om manuset och ge Chuck och en "karate-mördare" plats i storyn, och även låta Chuck förföra filmens kvinnliga polis - spelad av typ en av världshistoriens vackraste skådespelare. Stötande? Ja. "A Force of One" blir i alla fall till två filmer i en. Den välskrivna polisfilmen med det charmiga karaktärsgalleriet och den typiska Chuck Norris-filmen som karaktäriseras av Chucks imponerande förmåga att kväva alla sceners försök till uttryck genom sin menlösa uppsyn. En Chuck Norris-film är alltså oftast Chuck Norris personifierad. Regissören tillåter dock inte sin "A Force of One" att bli en "Chuck Norris-film" rakt igenom genom att vägra honom den där huvudrollen som han alltid annars får, och därmed räddas skeppet från att bordas av vår apman. Istället för att låta åbäket från grunden styra och ställa, kastas Chuck omotiverat in i handlingen som en större biroll, men som endast - på sidan om all karaktärkemi alla de charmiga karaktärerna emellan - hjälper till att bygga upp en idiotisk länk till den där beställda slutfighten mellan Chuck och "karatemördaren".

"A Force of One" var en ytterst sällsam upplevelse. En film med potential men med en Chuck Norris emot sig. Chuck ska ju vara rolig att titta på! Men Chuck Norris i alla sammanhang är uppenbarligen inte kul. Tänk dig honom dyka upp och kräva plats i den senaste bra filmen du såg, så förstår du nog.

Seven Swords och Tsui Hark

Tsui Hark är en av mina favoritregissörer trots att han står bakom ett par av de sämsta kinesiska filmer jag har sett. Med hans 2005-produktion Seven Swords visar han att han fortfarande är kapabel att överglänsa sig själv på att skriva och regissera dåliga filmer. Seven Swords är ett tragiskt fyratimmars högbudgetförsök till en storslagen "De sju samurajerna" som på grund av sitt ihåliga resultat blivit nedklippt till 150 minuter (tack och lov!). En sammanfattning av filmen kan se ut så här:

Filmens hjältar, de sju svärdsmännen, räddar en by från ondingar varefter de attackerar ondingarnas borg och dödar typ hälften av alla bad guys. De sju svärdsmännen gömmer byborna i en grotta och åker tillbaka och dödar resten av ondingarna. När de kommer tillbaka till grottan är bara en kvinna och ett fåtal barn kvar vid liv. Ondingarna hade infiltrerat byn med en massmördare som lekt Pol Pot medan svärdsmännen var borta. Ingen tid ödslas till sorg utan istället åker svärdsmännen tillbaka till sitt berg där de brukar chilla, och sen: slutet gott allting gott.

Mellan filmens actionscener - som är rätt tråkiga trots att de har Tsui Harks bakom sig - tvingas vi lida av utdragna pompösa scener, svärdsmännens poänglösa visdomsord och plågsamma försök till engagemang genom tafatt dramatik runt de bleka karaktärerna. Ett exempel på hur han gestalar några svärdsmän är: "en slåss men vägrar att döda" (av samma anledning som Kenshin), "en älskar hästar" (?) och "en är mörk och mystisk" (Donnie Yen). Trots att Tsui Hark har 150 minuter på sig lyckas han inte porträttera någon karaktär djupare än ovanstående, och två av svärdsmännen blir aldrig presenterade bortsett från att vi får se dem i några röriga actionscener. Han lyckades inte heller bjuda oss på en endaste intressant dialog under filmens gång, vilket säger det mesta om vilken nivå manuset rör sig på. Visst, filmens foto och action är stundvis imponerande men i sin helhet är Seven Swords en osannolik produktion som med sin grova klippning inte ens får de korkade scenerna att "make sense" i sina sammanhang. Och slutet?! Det är ju bara för dumt. Ifall svärdsmännen som tidigt bevisade sig vara oövervinnerliga (ingen av de sju dör, och ingen förutom Donnie Yen hamnar i trubbel) bara hade dödat alla ondingar under sin första attack hade ju problemet varit löst och byn sluppit fly till någon grotta för att sen bli dödade. Och hur kan stämningen vara tipptopp och slutet ”vackert” när typ inga bybor är kvar vid liv? Svärdsmännen misslyckades ju med sitt uppdrag!

Seven Swords som hoppas på att bli en ny Hero skulle kunna jämföras med Pearl Harbor som hade motivet att göra en ny "Titanic-succe". Båda filmerna vill så mycket men slutar i tragik när regissörerna inte alls har förstått vad som gjorde sina inspirationskällor till succéer. Tsui Harks Peking Opera Blues är fan mer sevärd än Seven Swords, och om jag säger att Pearl Harbor är flera gånger bättre får ni kanske ett bättre perspektiv över hur dålig en film verkligen kan vara.
Tro det eller ej, det finns anledningar att älska Tsui Hark om man bara lyckas bortse från den här katastrofen.

Twin Dragons
Tsui Hark regisserar tillsammans med Ringo Lam den bästa Jackie Chan-film jag hittills har sett. Snyggt skriven kinesisk förväxlingshumor som faktiskt är riktigt rolig, blandat med högkvalitativ action och en Jackie som faktiskt får ligga i filmen! Fantastiskt!

Knock Off
Rob Schneider is: The Van Damme-sidekick! Tsui Harks Van Damme-film som innehåller några av de snyggaste actionscener jag någonsin har sett, och är den enda film som fått Van Damme och hans slagsmål att vara riktigt tuffa.

Once Upon a Time in China
Tsui Harks bästa film och Jet Lis bästa efter Hero. Lite kuriosa är att filmen är en fristående uppföljare på Iron Monkey.

Time and Tide
Precis som i Knock Off får Time and Tide en att rysa av sitt kreativa kameraarbete och känsla för fart, styrka och klippning i actionscenerna. En av mina absoluta Tsui Hark-favoriter trots manuset som som vanligt lider av luckor när han envisas med att skriva det själv.

The Blade
Tsui Harks mörkaste film med samma visuella stil i actionscenerna som Seven Swords, fast mycket bättre.

Trots att Tsui Hark nästan känns oförlåtlig efter att ha sett resultatet av Seven Swords som jag så förväntansfullt väntat på, måste jag komma ihåg att han fortfarande står bakom några av de absoluta bästa actionfilmer jag har sett och flera av de snyggaste. Enligt mig är han fortfarande världens bästa actionregissör, om än den ojämnaste.

Seven Swords (2005) DVDRip XviD-iMBT

Simon Sez

Dennis Rodman hade en sorgligt nog ganska kort karriär som actionskådis. Jag har inte sett "Cutaway" och vet inget mer om den än att man hoppar fallskärm i den, men Tsui Harks "Double Team" där Dennis spelar mot Van Damme hör ju till toppskiktet av den senares filmer, komplett med eld, tigrar och Tsui Harks underbara blandning av halsbrytande klippning och manus lika fulla av logik som Van Dammes skådespelande är fullt av känsla. Dennis Rodmans flamboyanta karaktär gör honom till en bra mycket intressantare actionskådis än de rappare som gjort film med Steven Seagal (för att bunta ihop alla svarta skådisar som gjort sig kända för något annat än skådespeleri). Jag tycker helt enkelt att Dennis är ganska häftig. Det ska dock sägas med en gång, "Simon Sez" är ingen speciellt bra film. Emma Sjöberg är, well, snygg i alla fall och miljön är ypperlig (actionfilmer borde alltid spelas in i södra frankrike, de underbara miljöerna var mångt och mycket det som räddade den ganska ihåliga "Transporter").

Actionscenerna och fotot är, trots vad recensionerna på IMDB hävdar, överlag rätt bra. Framförallt finns en scen där Rodman och Emma slåss med dukar som bjuder på fin standardhongkongaction. Filmens största problem är dock sidekicksen. Visst, det är väl i princip bara "Knock Off" som lyckas med att ha en lagom bra comic relief (och vem? Rob Schneider, världens kanske numera mest sorgliga "komiker", av alla!), men i Simon Sez är det helt absurt. Inte nog med att Simons egna medhjälpare, två nördiga munkar, ska vara roliga hela tiden, han träffar dessutom tidigt i filmen en viss Nick Miranda, som mycket väl kan vara den jobbigaste sidekicken, ja kanske den jobbigaste karaktären i hela filmhistorien.

Tänk på filmen "Dum & Dummare" och scenen där Jim Carrey försöker göra "the most annoying sound in the world". Ta nu det ljudet, eller i alla fall den ljudambitionen, och förvandla det till en filmkaraktär så har du ungefär det humoristiska svarta hål som är Dane Cooks rollprestation. Filmen pendlar mellan vanlig actionkomedi och någon sorts "crazy" improvisationkomedi där Cook tillåts stå och "vara rolig" i flera minuter i sträck. Det är som om regissören inte riktigt visste vad för sorts film han ville göra - en galen komedi med inslag av action eller en action film med inslag av galen komik. Detta problem att blanda humor och action brukar ju framförallt vara tydligt i hong kongaction, där den primitiva asiatiska humorn (som fortfarande är helt fast i snubbelhumorns träskmark) exempelvis förstör en i övrigt rätt snygg film som Tsui Harks "Peking opera blues".

Aldrig har jag hatat så som jag hatade Dane Cook under den en och en halv timma som "Simon Sez! pågick. Rodman då? Helt klart godkänt. Han är inte riktigt lika snygg och extravagant som i "Double team", men hans långa kropp gör honom till en ganska intressant fighter. Jag hade gärna sett fler actionroller för honom, men det verkar knappast troligt. Vad Dane Cook gör nu? Om man ska tro IMDB så jobbar han faktiskt fortfarande, ganska mycket verkar det som. Det är en sjuk och orättvis värld vi lever i!

Jag minns förresten ingenting av filmens handling. Jag tror Rodman spelade någon agent av något slag (jag skulle iofs kunna tänka mig en mer lämplig hemlig agent än en två meter lång, rikligt piercad afroamerikan med blonderat hår) och så är det en kidnappningshistoria eller något sådant.

Filmen är svår att hitta torrents till, men går ibland på teve på natten, eller finns på vhs i en välsorterad (eller osorterad) videobutik.

The Hard Corps

Ursäkta att det har varit lite dåligt med uppdateringar, att skriva om action mår paradoxalt nog bäst av ett händelsefattigt liv, och just nu har såväl jag som Frank Dux flyttat och börjat nya skolor etc.

Det hindrar oss dock inte från att ha hunnit se Hard Corps, en helt ny Van Dammefilm. Tyvärr så innehåller nya Van Dammefilmer en väldigt gammal Van Damme. I Hard Corps vet jag inte riktigt vad som har hänt med honom - hans ansikte ser gummiaktigt och overkligt ut. Resultatet av alltför mycket botox och misslyckade ansiktslyft kanske? Vad det än må bero på - Van Damme i Hard Corps är absurt stel, till och med med Van Dammemått mätt. Det enda hans uttråkade ansikte verkar kunna uttrycka är extrem trötthet. Hursomhelst, Van Damme spelar Philip Sauvage, en krigsveteran som plågas av minnen från något krig i typ Irak. Han blir rekryterad som "hemlig livvakt" åt en boxare eftersom boxarens syster och vänner tror att en nyligen utsläppt rappare kommer att hämnas på honom. "Men vänta nu!" tänker du kanske, "rappare? boxare?" Japp, du gissade rätt, och jag tror aldrig det varit så många svarta människor med i en Van Dammefilm förut. Kanske inte ens i alla hans filmer sammanlagt. Han hade visserligen en svart sidekick i AWOL, men det var en jävligt tråkig sidekick. Grundstoryn är dock inte helt fel, utan problemet är mer hur den utvecklar sig med förvirrade "överraskningar" och ett helt idiotiskt och misslyckat inslag där Van Damme sätter ihop ett "special team" av livvakter ("hard corps"). Den vill helt enkelt alldeles för mycket, medan Van Damme inte verkar vilja något alls. Det blir ibland rent utsagt absurda dialogutbyten, ja nästan Octagonesquea, där Viveca A Fox står och försöker skapa någons sorts kemi med vad som lika gärna kunde vara en vaxdocka. Tyvärr saknar den Octagons tempo och bisarra dialoger, utan är bara en väldigt tråkig actionfilm.

Actionscenerna är helt värdelösa med tråkigt kameraarbete och oinspirerade och oändliga shoot outs. Slutet är bland det mest misslyckade jag någonsin har sett. Och Van Damme verkar lite trög i kroppen. Det har runnit mycket vatten under broarna sen Knock Off eller Double Team om man säger så.
Musiken är inget vidare den heller och pendlar mellan stråkar som verkar ha blivit över från The Quest (det vill säga budgethollywood) och riktigt, riktigt tafflig hiphop. Hiphop ja. Jag tror inte jag har sett en film som till stor del utspelar sig i "rapvärlden" med sämre "hiphopkänsla" sen Leprechaun in the hood. Musiken är fel, kläderna är fel, allt är fel. Det märks att de som gjort filmen antingen inte har någon koll ens på hiphopklyschorna, eller helt enkelt insåg att filmens publik inte skulle ha det.

Dock finns det några ljuspunkter:

• Den onda polisen! Vilken underbar mössa han har i första scenen. Sen att man redan efter fem sekunder inser att han är korrupt gör inte så mycket, eftersom det åtminstone måste finnas en korrupt polis i en actionfilm med självaktning.
  
• Den onda rapparens kusin som mest av allt påminner om karaktären Carlton i Fresh Prince i Bell Air.
• Den onda och märkliga hantlangaren till den onda rapparen, som verkar ha något fel på såväl ryggen som stämbanden. Han är dock otroligt kallblodig och har RunDMC hatt och lång skinnjacka. Tummen upp!

På det stora hela rekomenderar jag inte alls Hard Corps, som är ännu en påminnelse om att vi sannolikt inte kommer att få njuta av några fler riktigt bra Van Dammefilmer.

Jean-Claude Van Damme - The Hard Corps (2006, torrenspy.com)

The Octagon

Scott James (Chuck Norris) och hans halvbror Seikura är de enda som bemästrar ninjatekniken, tror Scott. I själva verket har Seikura gått och blivit ond, och tvångsrekryterar och massproducerar ninjas någonstans i Centralamerika, som han sedan sänder ut i världen som terrorister. Resten av handlingen i The Octagon är väldigt luddig. Chuck Norris spelar den här mannen som behärskar ninjatekniken. Lee Van Cleef spelar Chuck Norris skjutglade vän som tillsammans med ett gäng åker omkring och dödar terrorister. Chuck Norris har även en annan kompis som intresserar sig för terrorister, och det är säkert möjligt att filmskaparna tänkt att alla tre ska ha någon koppling till någon antiterroristverksamhet eller dylikt, men "bara" glömt bort att förklara det i filmen.

Chuck Norris är en kvinnomagnet i The Octagon. Tre vackra kvinnor med koppling till terroristerna tar kontakt med Chuck, och alla är de givetvis sugna på vår osmakliga apman. Två dödas av ninjas och den tredje är i själva verket en ninja själv, som vill dra sig ut ur terroristverksamheten, och ber Chuck om hjälp. Allt detta knyts ihop på ett förvånansvärt komplicerat sätt, och inte förrän 70 minuter in i filmen ger sig Chuck iväg till Centralamerika för att döda sin onda halvbror och sätta stopp för terroristnätverket. Dessa 70 minuter är dock fantastiska, och serverar en Chuck som spelar så stelt och obekvämt att Scott James blir en av mina favoritactionhjältar of all time. Chuck ser trött, rastlös och ointresserad ut i sina scener, och väntar bara på att få sucka ur sig sina småsura repliker. Inte ens köpa och äta godis klarar han av att göra avslappnat framför kameran. Detta toppas med Chucks viskande röst som ekar i hans huvud medan han tänker: Doggo is not the answer... nswer... swer... wer... er... r... Jag fullkomligt älskar det!

Andra höjdpunkter är halvbroderns träningsläger för ninjaterrorister. Här tvångsrekryteras det som tidigare nämnt, och vilka märkliga kandidater de har valt ut! En gammal senig man, en fet bandidoskille och en väldigt hårig, kort och småknubbig lirare, bara för att nämna några. Seikura satsar märkligt nog på kvantitet istället för kvalitet i sin ninjauppfödning.

The Octagon i sin helhet är inte särskilt actionspäckad, utan fokuserar mer på att berätta sin förvirrade deckarhistoria. De sista 20 minuterna då Chuck går lös i ninjalägret bjuder dock på ganska fin amerikansk action med tanke på att den är från 1980. Scenen då Chuck slåss mot Kyo, den mäktigaste ninjan efter halvbrodern, är faktiskt riktigt välkoreograferad, även om den självfallet är ett skämt i jämförelse med vad de kinesiska kollegorna lyckades åstadkomma samma år. Att regissören Eric Karson, åtta år senare, skulle regissera Black Eagle, den bästa amerikanska actionfilm jag sett från 80-talet, är svårt att tro när man ser detta Chuck Norris-kalas. Men visst, det är väl inte regin ensam som bidrar till kalkonresultatet, utan även Chuck himself och det sinnessjuka manuset. Men vilket roligt kalkonresultat det blev! Se se se (!), är min rekommendation.

The Octagon 1980 DVDRip XciD-PTW [REQ]

Replicant

Jag måste säga att grundtanken bakom denna film både är både helt fel och helt fantastisk. Van Damme spelar en galen seriemördare som på grund av att han blev dåligt behandlad av sin egen mor ("you've been a bad boy") nu mördar mammor och tänder eld på dem. Van Damme har långt stripigt hår och verkar basera sin roll på Keanu Reaves i "The Watcher". Nåväl, den onde Van Damme måste stoppas, och den som är bäst lämpad för det är tydligen en otroligt enerverande polis som ser ut som en fulare och sämre version av Jason Statham (Snatch, The Transporter 1 & 2 etc). Hans skådespeleri kretsar mest kring att skrika hest.

Nåväl, efter att precis ha missat att fånga Van Damme väljer denna polis att gå i pension (redan här blir man tvivlande vad gäller hans kvaliteér som hjälte). Det blir dock ingen lång semester eftersom amerikanska regeringen behöver hans hjälp. De har nämligen lyckats att klona fram en ny Van Damme med hjälp av dennes DNA. Denna "replikant" har på något sätt även ärvt delar av Van Dammes minne och har fått en "förstärkt telepatisk kontakt" (?) med denne. Nu ska vår förhatliga polis få den nye Van Damme i koppel och med hjälp av denne få fast mördaren. Tanken är att detta bara ska vara ett test, i framtiden ska tekniken användas till att på något mystiskt sätt få fast terrorister. Hur man ska få tag i terroristdna:t i första läget är en fråga som tyvärr inte besvaras.

Efter dessa lovande premisser följer en ganska ointressant film där huvudpersonen är väldigt elak mot den goda Van Damme (jo, här får vi se Van Damme i en av sina paradroller: otroligt god och naiv). Filmen innehåller några få snygga actionscener men på det stora hela är det här en besvikelse då regissören Ringo Lam och Van Damme brukar vara en ypperlig kombination.

Replicant är dock inte helt utan förtjänster. Det är roligt att få se Van Damme "skådespela" lite mer i två radikalt olika roller, framförallt som ond och galen seriemördare.
Filmen innehåller även den kanske märkligaste kärlekshistorien hittills i en Van Dammefilm. Replicanten hittar i sökandet efter sig själv istället en hora som han följer med hem. Här försöker Van Damme mer eller mindre våldta henne, varpå hennes hallickar kommer in och blir nedslagna av Van Damme. Hon blir otroligt tacksam och säger något i stil med "come back when you get out" när han körs iväg i polisbil. I det vackra slutet återförenas de också mycket riktigt och knappast ett öga lär väl vara torrt!

Många frågor återstår dock. Varför blev den nya Van Damme otroligt god istället för otroligt ond? Varför fick den nya Van Damme se på massa gymnastikfilmer under sin första laboratorietid? Varför lärde han sig denna gymnastik otroligt fort, men knappt att prata? Varför lämnade den onda Van Damme kvar barnen när han dödade och tände eld på mammorna, borde han inte ha räddat barnen (som då borde representera hohom själv)?

Jean-Claude Van Damme Collection (1985-2004) [DVDRip] [Xvid]

Basilisk & Shinobi

Basilisk är en anime (baserad på mangan med samma namn) på 24 delar om två ninjaklaner som legat i fejd i 400 år, och som efter en lång vapenvila tar upp dräpandet av varandra igen. Seriens inspirationskälla är ganska tydligt Yoshiaki Kawajiris Ninja Scroll, som friskt blandade ett mörkt feodala Japan med övernaturliga krafter och bestialiska varelser, något som Basilisk helt tagit till sig. Och serien började riktigt lovande, med snygg design, presentation av ett åtminstone intressant karaktärsgalleri och högkvalitativ action, men degraderade kvalitén för varje avsnitt, sådär som det ofta brukar vara när det kommer till japanska animerade tv-serier: de sparar inte på krutet förrän det i stort sett är slut, vilket sällan tar länge. Efter några episoder fick man nöja sig med actionscener uppbyggda av stillbilder flytandes över en bakgrund, typ, och ett tempo mer utdraget än Days of our Lives. Inte förrän avsnitt åtta gav jag upp hoppet om seriens återhämtning och gick vidare till den utsökta Gankutsuou istället.

Filmen Shinobi är baserad på Basilisk och skulle precis som så många andra japanska actionfilmer som förlitar sig på sin dataanimation behöva högre budget. Här har alla pengar lagts på vissa actionscener varav ett par lyckats bli riktigt snygga, medan resten av filmen fått lida. Den mörka touchen från Basilisk är helt borta precis som hälften av det ursprungliga persongalleriet, och att båda klanerna nu vardera bara presenterar fem av sina mäktiga ninjas, varav flera undanröjs innan man ordentligt fått se dem in action, förtar helt den storhetskänslan som borde finnas här. Att sedan storyn är väldigt tunn och skådespeleriet inte är helt trovärdigt hade jag lättare accepterat om filmen inte tagit sig själv på så stort allvar och försökt att vara vacker och storslagen. Shinobi har uppenbart nosat på Hero (den inspirationskälla som borde ligga längst bort med tanke på Basilisk). Inte bara filmens action och Christopher Doyles bildspråk har man försökt efterapa, utan det har även gjorts ett misslyckat försök att kopiera hela dramatiska element från Yimou Zhangs mästerverk. Fy. Istället rekommenderar jag Dagger of Kamui som ett klassiskt ninjaäventyr, eller Ninja Scroll för märkvärdigt snygg action. Är man inte sugen på animerat har man alltid Chuck Norris klassiker The Octagon att avnjuta, det mest bisarra ninjadrama jag har sett.

Basilisk

Shinobi.2005.DVDVRip.XviD-PROMiSE

Dagger of Kamui (Kamui no Ken)

Ninja Scroll

The Octagon 1980 DVDRip XciD-PTW [REQ]

Timecop

Max Walker är en polis som kämpar mot tidsresande skurkar. Tio år efter mordet på sin fru reser han tillbaka i tiden för att arrestera en ond tidsresande politiker och rädda sig själv från att bli änkeman.

Efter den sedvanliga sexscenen och Van Dammes halvnakna kropp i andlöst fascinerande utsträckta ställningar utvecklas det hela till den minst konsekventa time travel-film jag sett, med en skrattretande vision av år 2004. Här är världen sig lik bortsett från alla star wars-inspirerade bilar som kryper fram för att undvika att deras plastkarosser ska falla av. Och att tidspolisbasen är placerad i en skruttig källarlokal förklaras bero på att organisationens ekonomi är väldigt begränsad. Ja, det är verkligen rörande fint att en av Van Dammes största filmer lider av sådana stora budgetproblem. Filmen motbevisar även mitt tidigare påstående om att action i kombination med regnig scenografi aldrig misslyckas.

Förövrigt älskar jag Max Walkers otrevliga och rappa kommentarer som pga Van Dammes brister som skådespelare bara framstår som enfaldigt korkade; sådär som det brukar kunna bli för vår belgare. Och tack Peter Hyams, som serverar oss några scener med två Jean Claudes samtidigt på bild. I löve it!

Jean-Claude Van Damme Collection (1985-2004) [DVDRip] [Xvid]

The Mechanik

Dolph Lundgrens The Mechanik var inte särskilt upphetsande trots att han både skrivit och regisserat detta hämnddrama själv. Nikolai, en gammal Spetsnaz-soldat får sin familj mördad av maffian, och kräver nu hämnd. Ja, mer till story än en standardiserad hämndhistoria ska det ju inte behövas för att göra en toppenrulle; det har ju Van Damme om och om igen bevisat. Tyvärr är inte dagens Dolph lika älskvärd som vår Jean Claude. Inte ens när de båda spelar tysta hejdlösa mördarmaskiner vinner Lundgren lika många charmpoäng. The Mechanik har alltså inte samma räkmacka som Van Dammes hämndmotsvarigheter att glida på, men bjuder ändå på en alkoholiserad torsk till side-kick som förälskat sig i sin favorithora och som använder kvinnoförnedring som comical relief, och ett traumatiskt ältande av sorgliga tillbakablickar; precis som det ska i ett hämndactiondrama av denna kaliber. Filmen har även en av de längsta och tråkigaste uppgörelser jag upplevt, där Dolphs gäng och maffian sprider ut sig i en rysk by och rysligt försiktigt smyger omkring på bakgårdar bland tvättlinor och kossor. Bara ibland händer det att någon använder sitt eldvapen. Yey.

Hur klarar sig Dolph som regissör då? Ja, regin är inte dålig. Tempot flyter på bra om man bortser från uppgörelsen, fotot är bitvis ganska snyggt och skådespelarinsatserna fungerar. Det jag inte kan släppa är att jag än en gång tvingats finna mig i Red Scorpion-Dolphs frånvaro, trots The Mechaniks flört med klassikern (Nikolai och Spetsnaz?). Det är ju han jag vill ha! Jag börjar misstänkte att 2000-talets Dolph och jag har vuxit ifrån varandra...

The.Mechanik.2005.WS.DVDRip.XviD-VoMiT[1]

Double Impact

Double Impact, där Van Damme spelar tvillingbröderna Chad och Alex, är en av mina Van Damme-favoriter. Chad är en avslappnad och ordentlig ung man medan Alex är en cigarrökande bad ass-Jean Claude med bakåtslickat hår och skinnjacka. Tillsammans ska de hämnas sina mördade föräldrar.

Sheldon Lettich som snart är aktuell med Van Dammes nya film The Hard Corps, och som står bakom klassikern AWOL aka Lionheart, har regisserat Double Impact. Det har han gjort bra. Lettich har till skillnad från andra regissörer insett att en agerande Van Damme är en bra Van Damme, och har gett honom mer dialog och spelrum i Double Impact än vad han har i alla sina andra filmer tillsammans. Här tar även Jean Claude ut svängarna i sina två roller på ett sätt jag i senare filmer bara upplevt i Knock Off. Det är synd. Jag efterlyser nya filmer med den avslappnade spexiga Van Damme! Förhoppningsvis lyckas Lettich i och med The Hard Corps, röja undan den självkritiske delen av skådespelaren som sedan The Replicant bara tackat ja till roller som extremt mörka och tystlåtna hämnare.

Till skillnad från AWOL får actionmomenten i Double Impact godkänt betyg. Här blir det många eldstrider och Van Damme-sparkar, som alla är dugligt underhållande, och en återförening mellan Van Damme och Bolo Yeung (vars bröstmuskler tråkigt nog är något mindre än i Bloodsport) bjuds det på också. Slow motion som allt för ofta överanvänds i amerikansk action brukas här med lätt fingertoppskänsla och stundtals blir det faktiskt ganska snyggt. Dock aldrig uppseendeväckande, om man bortser från brutaliteten som är ovanligt hög för att vara en Van Damme-film från tidiga 90-talet.

Handlingen i övrigt kryddas med att Alex är obehagligt svartsjuk och har flickvän, vilket ger upphov till slagsmål bröderna emellan: en sällsamt mäktig upplevelse! Att filmens enda sexscen, precis som i Hidden Agenda med Dolph Lundgren, bara utspelar sig i fantasin på en av våra Van Dammes är också det märkvärdigt.

Alex [till Chad]: You want some advice? Take your fancy clothes and your black silk underwear and go back to Disneyland.

Alex [till Chad]: Maybe I'm drunk today, tomorrow I'll be sober, BUT YOU! WILL ALWAYS BE A FAGGOT!!!

Jean-Claude Van Damme Collection (1985-2004) [DVDRip] [Xvid]